När Anders Häggkvist nu lämnar kommunpolitiken efter över 30 år framträder en bild där han i efterhand lyfter problem och brister i systemet. Från ett oppositionsperspektiv är det dock svårt att inte konstatera att mycket av det han nu kritiserar är just sådant som oppositionen, Inte minst Sverigedemokraterna har påtalat under de två senaste mandatperioderna. Skillnaden är att när kritiken blev framförd tidigare möttes den ofta av motstånd eller tystnad från det politiska styret, där Häggkvist själv ingått.
Ett tydligt exempel gäller kommunens ekonomi och organisation. Häggkvist beskriver i dag kommunen som en organisation där ”kostymen är för stor” och där strukturen inte är anpassad till ett minskande invånarantal. Detta är dock en kritik som oppositionen länge lyft fram. Under flera år har oppositionspartierna påpekat att kommunen måste prioritera hårdare, effektivisera verksamheten och anpassa organisationen efter verkliga förutsättningar. Trots detta har styret, där Centerpartiet samarbetat med Socialdemokraterna och Moderaterna. I många fall valt att gå i motsatt riktning eller skjuta nödvändiga beslut på framtiden.
Även frågan om byråkrati och regelkrångel är ett område där Häggkvist i dag uttrycker frustration. Han menar att regelverken blivit för omfattande och att kommunerna behöver regelförenklingar. Samtidigt är detta något som Sverigedemokraterna länge drivit, både nationellt och lokalt. När oppositionen tidigare pekat på hur ökande krav och regler riskerar att försvåra kommunernas arbete och skapa onödiga kostnader. Har det ofta blivit avfärdat eller nertonat ned av det politiska styret.
Investeringar och prioriteringar.
När Anders Häggkvist beskriver reaktionerna på vägskötselöverlämningen som en “hatstorm” ger det en förenklad bild av debatten i Härjedalens kommun. Kritiken har främst handlat om konsekvenserna för boende i glesbygden när ansvaret för vägar blivit flyttade från kommunen till små vägföreningar och enskilda hushåll. (Här finns anledning att återkomma i ämnet framöver).
Många har ifrågasatt både rättvisan och den faktiska besparingen, eftersom kostnaderna i praktiken riskerar att flyttas från kommunen till invånarna. Dessutom har processen kritiserats för bristande dialog. Reaktionerna speglar därför främst oro för ekonomi, framkomlighet och kommunens ansvar – inte enbart ett drev mot politiker.
Samma sak gäller investeringar och prioriteringar. Häggkvist lyfter nu exempelvis de omfattande investeringar som krävs i VA-systemet. Och ifrågasätter om kraven är rimliga i relation till kommunens ekonomi. Även här har oppositionen länge efterfrågat en mer realistisk syn på kommunens ekonomiska förutsättningar. Och tydligare prioriteringar kring vad som faktiskt är möjligt att genomföra.
När Häggkvist samtidigt beskriver oppositionen som någon som ”inte behöver förhålla sig till plånboken” blir bilden därför något motsägelsefull. Oppositionens uppgift är just att granska och ifrågasätta makten. Många av de frågor som han nu lyfter fram i hans egna resonemang är sådant som oppositionen tidigare varnat för. Men som då blivit avfärdat av styret.
Från ett soppositionsperspektiv väcker detta en rimlig fråga: varför kommer denna självkritik först när den politiska karriären går mot sitt slut? Om samma insikter hade blivit omsatta i praktisk politik tidigare kunde kanske flera av de problem som nu han lyfter fram ha blivit hanterat i tid. Det är därför svårt att inte se hans uttalanden som en senkommen bekräftelse på mycket av den kritik som oppositionen framfört under lång tid.