Varför är turistkommuner de fattigaste kommunerna i Sverige? En fördjupning i den ekonomiska verkligheten bakom landets semesterparadis
En av de mest centrala faktorerna är att turism innebär en tillfällig befolkningstillväxt. Många turistkommuner har små åretruntboende populationer. Men under högsäsong som sommaren eller vintern, kan invånarantalet bli fördubblad eller tredubblad.
Exempelvis kan en kommun som Härjedalen gå från 10 000 invånare till 50 000 under vintern. Denna massiva ökning belastar vård, avfallshantering, infrastruktur och kommunal service. Utan att turisterna för den skull räknas in i de statliga bidragsmodeller som man baserar på den folkbokförda befolkningen. Resultatet blir att kommunen måste tillhandahålla service för långt fler människor än vad de får resurser för. Detta är ett grundläggande strukturproblem som slår hårt mot turisttäta regioner.
Många turister bidrar till den lokala ekonomin genom att handla, äta ute eller bo på hotell. Men det betyder inte automatiskt att kommunen får ta del av dessa inkomster. Skatteintäkterna från företag som hotell, restauranger, aktivitetsbolag. Går till staten eller till den kommun där företaget är registrerat, vilket inte alltid är den kommun där man faktiskt bedriver verksamheten.
Dessutom är många verksamheter inom turism säsongsbetonade och har låga marginaler. Anställda inom turistnäringen har ofta låga löner och osäkra anställningar vilket leder till att skattebasen i kommunen blir nertryckt. Turistkommuner blir tvingad att bygga och underhålla infrastruktur som är anpassad för en mycket större befolkning än de egentligen har. Det handlar om allt från vatten och avloppssystem till vägar, sopstationer, parkeringsplatser och kollektivtrafik. Denna infrastruktur används året runt men belastas extremt mycket under korta perioder.
Fastighetsägare som inte är folkbokförda
Detta skapar en hög kostnad per permanent invånare. I en kommun som har 10 000 invånare men måste bygga för 50 000, blir underhåll och investeringskostnaderna oproportionerligt höga i förhållande till skatteunderlaget. Ett särskilt problem i fjällområden är att en stor andel av bostäderna ägs av personer som inte är skrivna i kommunen. Dessa vinter eller fritidshusägare utnyttjar kommunal service till exempel vägar, snöröjning, sjukvård, räddningstjänst. Men bidrar inte till kommunens ekonomi genom skatt.
I många kommuner är över hälften av bostäderna fritidshus. Trots att husen är använas stora delar av året, genererar de inte samma skatteintäkter som permanentboende. Detta skapar ett glapp mellan kostnader och intäkter som kommunerna tvingas bära själva. Turistnäringen skapar arbetstillfällen men dessa är ofta säsongsbetonade, vilket leder till en instabil arbetsmarknad. Många unga flyttar till större städer för utbildning och jobb, och återvänder inte. Kvar blir en åldrande befolkning med ökade vårdbehov, samtidigt som skatteintäkterna sjunker.
Få turistkommuner lyckas locka till sig högutbildade yrkesgrupper eller långsiktig företagsverksamhet som är aktiv året runt. Detta skapar ett slags ”monokultur” där ekonomin i hög grad hänger på turismens upp och nedgångar. Den stora tillströmningen av turister innebär också påfrestningar på miljön, naturresurserna och den lokala infrastrukturen. Nationalparker slits, stigar eroderas, avloppssystem pressas till det yttersta och avfallshanteringen exploderar under högsäsong.
Dessa effekter måste bli hanterade av kommunen ofta utan extra stöd. Om detta inte sker riskerar både miljön och kommunens rykte som turistmål att bli försämrad, vilket i sin tur påverkar framtida intäkter negativt.
Turismens baksida: slitaget på miljö och samhällsservice
Eftersom många turistkommuner inte har en stabil egen ekonomi, blir de beroende av statliga bidrag, EU-stöd eller privata investeringar för att kunna genomföra nödvändiga satsningar. Detta kan skapa en sårbarhet där utvecklingen stagnerar om externa resurser uteblir.
Kommuner med låg skattekraft har också svårare att få banklån eller investeringskapital, vilket ytterligare försvårar möjligheten att utveckla infrastruktur, bygga bostäder eller främja nya näringar. En återkommande kritik från turistkommunerna gäller att de statliga utjämningssystemen inte tar hänsyn till säsongsvariationer i befolkning och belastning. De generella statsbidragen bygger på antalet folkbokförda invånare, inte på antalet personer som faktiskt befinner sig i kommunen stora delar av året.
Flera kommuner har länge krävt en reformering av dessa system för att inkludera exempelvis fritidshusägare eller tillfälligt boende som en del av beräkningsunderlaget. Än så länge har dock inga större förändringar blivit genomförda.
Att vara en populär turistdestination borde vara en ekonomisk fördel – men i praktiken har det visat sig vara en paradox. Turismen medför kostnader som långt överstiger intäkterna för kommunerna, särskilt när det gäller service, infrastruktur och långsiktig samhällsplanering.
Turistkommunernas ekonomiska utmaningar är inte ett resultat av dålig förvaltning, utan ett strukturellt problem där dagens skatte och bidragssystem inte är anpassade till verkligheten. Så länge resursfördelningen inte bättre speglar den faktiska belastningen på kommunerna, kommer turistorter att fortsätta vara bland de ekonomiskt mest utsatta i landet, trots sin livfulla sommar eller vintersäsong.