En kommun har ett långtgående arbetsgivaransvar när det gäller att ta tillvara på sina anställda som varit sjukskrivna. Enligt lagstiftning och praxis ska arbetsgivaren aktivt arbeta för att underlätta återgång i arbete, bland annat genom att undersöka möjligheten till anpassning av arbetsuppgifter eller omplacering inom organisationen. När detta inte sker, utan istället ersätts med förslag som snarare försvårar arbetstagarens situation, kan det upplevas som ett sätt att kringgå ansvaret och förmå den anställde att själv lämna sin fasta tjänst.
I det aktuella fallet har en medarbetare varit sjukskriven till följd av arbetsrelaterade problem. Istället för att erbjuda en reell omplacering inom rimligt avstånd från hemmet. Föreslår kommunen en provanställning på en arbetsplats som ligger cirka sju mil från bostadsorten. Ett sådant upplägg innebär i praktiken att arbetstagaren behöver pendla en orimlig sträcka varje dag. Vilket försvårar återgången i arbete och riskerar att förvärra hälsotillståndet.
Att dessutom erbjuda en provanställning, trots att arbetstagaren redan har en tillsvidareanställning. Detta kan man tolka som ett försök att underminera den anställningstrygghet som lagen ger. En provanställning saknar samma skydd som en fast anställning och kan relativt enkelt bli avslutad utan saklig grund. På detta sätt ställer man den sjukskrivna inför ett dilemma. Acceptera en osäker lösning långt hemifrån eller riskera att stå helt utan arbete.
I grunden handlar situationen om hur kommunen hanterar sitt arbetsgivaransvar. Att inte erbjuda verkliga möjligheter till omplacering eller anpassning i närmiljön strider mot intentionerna i arbetsmiljölagen och rehabiliteringskedjan. I stället för att stötta sin personal i återgången till arbetslivet framstår kommunens agerande som en strategi för att bli fri från ansvar för en redan utsatt medarbetare.