En påstådd ättestupa.
Ättestupa (även ättestörta eller ättestapul) är en tradition eller legend som säger att åldringar under nordisk forntid har kastat sig, eller blivit kastade, mot sin död utför ett brant stup, eller ättestupa. Enligt myten gjorde man detta då den äldre blivit oförmögen att försörja sig själv eller bidra till arbetet på gården. Många platser i Sverige och Norden sägs ha tjänat som ättestupor, men det anser man inte längre troligt att de faktiskt har använts.
Ättestupan nämner man i flera äldre källor, exempelvis Prokopios i sin beskrivning av herulerna från 500-talet. Solinus skriver om de lyckliga hyperboréerna vid nordpolen där det är dag i ett halvår från vårdagjämningen till höstdagjämning och beskriver klimatet som så hälsosamt att människorna där inte dör utan kastar sig från en ättestupa] i havet. En variant av myten är ”ätteklubban”, som alltså skulle ha varit en speciell klubba som man använde för att slå ihjäl generation efter generation av åldringar.
I Sverige blev ättestupan nyupptäckt på 1600-talet i och med att den gamla isländska sagan Götrikssagan. Där man berättar om Ætternisstapi (”Släktklippan”). Som man översatte till svenska och gav ut. Sagan ska vara det enda stället i litteraturen där ordet ætternisstapi förekommer. Den svenske språkforskaren Adolf Noreen ifrågasatte myten under sent 1800-tal. Och det är numera accepterat bland forskare att ättestupan aldrig funnits.
Myten om ättestupan har man läst som sanning in i nutid. Och den använder man i politiska sammanhang som pejorativ metafor för bristfällig äldreomsorg. I det svenska humorradioprogrammet Mosebacke Monarki införde man på 1960-talet ättestupa, så kallad ÄTP, istället för ATP.