En anställd i Härjedalens kommun vittnar om allvarliga brister i hur kommunen hanterat en arbetsrelaterad skadesituation och den rehabiliteringsprocess som enligt lag ska genomföras. Utsagan, som sträcker sig över flera månader, ger en bild av en arbetsgivare som inte lever upp till de skyldigheter som finns i lagstiftningen.
Redan i oktober 2023, efter avslutad föräldraledighet, informerade den anställde sin chef och HR-representant om en skada som begränsade arbetsförmågan. Ett läkarintyg styrkte att personen endast kunde arbeta 50 procent inom vården. Trots detta dröjde det innan kommunen agerade, och enligt uppgifterna har den anställde själv blivit tvingad driva processen framåt.
Ett av de mest centrala problemen gäller rehabiliteringsplanen. Enligt Socialförsäkringsbalken ska en sådan plan vara upprättad senast dag 30 vid sjukskrivning. I detta fall skedde det varken inom tidsramen eller efter påstötningar från Försäkringskassan, som vid två tillfällen försökte nå kommunen utan att få svar. Först i slutet av maj 2025 utlovades en plan – som ändå inte färdigställdes inom rimlig tid.
Även dokumentationen framstår som bristfällig. Trots flera möten och utredningar finns endast ett fåtal dokument i personakten. Inga anteckningar, ingen rehabiliteringsplan och inga samtycken är registrerade. Detta strider mot både Arbetsmiljölagen, Socialtjänstlagen och etablerad förvaltningspraxis.
Frågan om omplacering hanterades också sent. Enligt Lagen om anställningsskydd ska arbetsgivaren skyndsamt undersöka omplacering innan uppsägning blir aktuell. HR uppgav att processen skulle starta i juni 2025, men den blev påbörjad först i slutet av juli. Under tiden sökte den anställde själv flera tjänster, varav vissa blev tillsatta av andra trots påstående om ”anställningsfrysning”. Det enda erbjudandet som kom var en provanställning, något som normalt inte är aktuellt för en tillsvidareanställd.
Bristande kommunikation
Dessutom uppger denna att kommunens hantering är präglad av förhalning och bristande kommunikation. Möten avbokades med kort varsel, återkoppling dröjde i veckor och ibland månader, och under långa perioder uteblev kontakten helt.
Sammantaget framstår Härjedalens kommun som en arbetsgivare som inte följt gällande lagar och regler för rehabilitering och omplacering. Den anställde har nu vänt sig till kommunledningen för att få sitt ärende granskat, och öppnar samtidigt för att gå vidare till externa instanser som Arbetsmiljöverket, Diskrimineringsombudsmannen och fackförbundet om inget sker.
Frågan väcker större oro, om en kommun med ansvar för både vård och arbetsmiljö själv inte klarar att följa lagstiftningen, vad innebär det då för de anställdas trygghet i Härjedalen?